Som vi tidigare skrivit om har industrins märkessättande roll diskuterats flitigt den senaste tiden i samband med att industriavtalet fyller 20 år. I en artikel som publicerades i TCOs tidning Arbetsvärlden idag intervjuas Lars Calmfors om just industrimärket.
I intervjun pratar Lars om att samtidigt som märket gjort lönebildningen mer stabil jämfört med under 1980- och 1990-talet finns risken att märket i dagsläget och i framtiden bidrar med ett nästan planekonomiskt inslag i lönebildningen. Orsaken är att andra sektorer än industrin just nu har marknadskrafterna i ryggen. Samtidigt kan de inte höja lönerna med mer än vad märket tillåter. Inom hemmamarknadssektorer såsom byggsektorn, privat tjänstesektor och offentlig sektor är arbetskraftsbristen just nu större än i industrin.
Lars Calmfors ser två möjliga scenarier om industrin inte släpper förbi sektorer med starkare lönebetalningsförmåga. Det första är att efterfrågeökningen på arbetskraft i hemmamarknadssektorerna också leder till ökad sysselsättning, speciellt för de grupper som idag står utanför arbetsmarknaden. Detta bygger på att integreringen av utrikes födda personer lyckas och att den ökade efterfrågan därmed kan tillfredsställas. Om integreringen inte lyckas kan det i stället leda till det andra scenariot, där kronisk arbetskraftsbrist kommer råda i flera sektorer eftersom de inte kan hitta tillräckligt med personal. Eftersom industrins märke fortfarande råder kan då inte relativlönerna mellan sektorer förändras för att förflytta arbetskraft dit den är mest efterfrågad.
På frågan vad alternativen till dagens märke är svarar Lars att märket eventuellt skulle kunna sättas högre än utrymmet som finns i industrin. Ett annat alternativ är att industrimärket skulle bli mindre bindande.