Home » Uncategorized

Category Archives: Uncategorized

Rapporten Olika vägar till jobb i media

Onsdagen den 21 mars publicerade Arbetsmarknadsekonomiska rådet (AER) rapporten Olika vägar till jobb. Detta är rådets sista rapport eftersom Svenskt Näringsliv valt att inte längre finansiera AERs verksamhet (se detta inlägg angående rådets nedläggning).

Den sista rapporten lade fokus vid de olika atypiska sysselsättningsformer som finns på arbetsmarknaden och hur dessa fungerar för arbetstagarna. Den återvänder också till frågan vad som kan göras för att förbättra chanserna för personer med en svag arbetsmarknadsanknytning att etablera sig på arbetsmarknaden.

Sveriges Radio hade på onsdagsmorgonen ett program om den studie av rörligheten på arbetsmarknaden för personer som anställts på enkla jobb som rådet genomfört. I inslaget intervjuas Lars Calmfors. Rådets slutsats är att det behövs fler sådana permanenta lågkvalificerade jobb med lägre löner för att de många lågkvalificerade som står utan arbete idag ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Sveriges Radio intervjuade också Tobias Baudin, förbundsordförande för Kommunal, som menar att Sverige inte ska konkurrera med lågkvalificerade arbeten utan med kompetensutveckling.

Också Dagens Nyheter rapporter om rådets analys av enkla jobb. De citerar också Lars Calmfors, rådets ordförandes, uttalande angående de etableringsjobb som regeringen och parterna nyligen kom överens om. Calmfors sade vid rådets pressträff att:

“Här har parterna en läxa kvar att göra. Att komma överens om etableringsjobben var knappast någon jättestor prestation av vare sig fack eller arbetsgivare.

Man sänker lönekostnaderna ordentligt för företagen men utan att sänka de anställdas löner. I stället får staten ta betydligt högre kostnader än i dagens lönestöd för de subventionerade anställningarna.”

Arbetsvärlden skrev likaså om rådets förslag att försöka tillskapa nya lågkvalificerade jobb genom lägre löner. De hänvisar därutöver till rådets analys av olika atypiska sysselsättningsformer. Slutsatsen där blev att dessa har karakteriserats av en betydande stabilitet det senaste decenniet och att det inte finns några indikationer på att de tradtionella tillsvidareanställningarna skulle vara på väg att ersättas av mer flexibla typer av arbete. Däremot har visstidsanställningarna ändrat karaktär och blivit något flexiblare de senaste åren. I artikeln intervjuas också Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO, som välkomnar rådets analys av sysselsättningsformer. Han säger:

“Vi har också observerat att de atypiska sysselsättningsformerna i princip inte ökar men att de ändrar karaktär. Det är bra att vi får rätt debatt: tillsvidareanställningarna är inte på väg bort, däremot ser vi att otrygga anställningar som behovs- och timanställningar ökar, och det ställer nya krav på trygghetssystemen och arbetsmarknadspolitiken.”

Arbetsmarknadsnytt kommenterar också rådets analys av atypiska former av sysselsättning i en artikel med titeln “Ryktet om tillsvidarejobbens död är betydligt överdrivet.” De skriver även om rådets analys av visstidsanställningar, som visar att dessa ofta kan fungera som en språngbräda till tillsvidareanställningar – särskilt för utomeuropeiskt födda. I artikeln hänvisas också till den diskussion som hölls kring rapporten på rådets seminarium torsdagen den 22 mars.

I en ledare i Norrköpings Tidningar skriver Hans Stigsson om rådets förslag att tillskapa nya enkla jobb, rådets kritik mot etableringsjobben och rådets analys för personer som tagit redan existerande lågkvalificerade jobb. Stigsson kommentera rådets nedläggning och skriver sedan:

“Fast innan [rådets nedläggning, egen anm.] har rådet hunnit presentera ytterligare en rapport. Passande nog kritisk till arbetsmarknadens parter (och regeringen) den också. De så kallade etableringsjobben är nämligen inte samhällsekonomiskt lönsamma, då lönekostnaden bara flyttas till statliga subventioner.

Istället vill rådet se fler riktiga låglönejobb. Med viss tvekan. För undersökningen är sannolikt den mest ambitiösa hittills och sådana brukar sällan resultera i allt för tydliga utslag åt endera hållet. Det kommer motståndarna till lönesänkningar naturligtvis att ta fasta på. Men trenden är likväl tydlig.”

Stigsson drar slutsatsen att nästan vilket jobb som helst är bättre än att ha försörjningsstöd, både för individen och för samhället, och varnar för att kostnaderna för bidrag kan bli stora om integrationen av utrikes födda på arbetsmarknaden misslyckas.

Rapporten Hur fungerar kollektivavtalen? i media

Den 13 februari i år publicerade Arbetsmarknadsekonomiska rådet sin rapport Hur fungerar kollektivavtalen? Rapporten fick stor uppmärksamhet i media och har debatterats flitigt på bland annat Twitter den senaste tiden.

Lokal lönebildning och sifferlösa avtal

Dagens Nyheter var först ut med att diskutera rapporten och intervjuar också rådets ordförande Lars Calmfors. Artikeln fokuserar på den studie av sifferlösa avtal i offentlig sektor som redovisas i rapporten. Lars Calmfors understryker i intervjun att han inte tror att någon regering kan undvika en högre skattekvot och högre löner för offentliganställda om man ska komma tillrätta med den stora personalbristen för sjuksköterskor, vårdbiträden, lärare och poliser. Han tror också att sifferlösa avtal – som inte behöver följa industrins märke – kan gynna dessa yrkesgrupper eftersom de har “marknadskrafterna i ryggen”.

Denna fråga har även lyfts av Altinget, i en ledare i Arbetet och flera andra tidningar.

Arbetsvärlden skriver mer ingående om rådets analys av de sifferlösa avtalen för offentliganställda. De drar slutsatsen att sifferlösa avtal främst leder till större lönespridning, och inte generellt högre löner. Också Lena Granqvist, chefsekonom på Saco, har kommenterat studien av sifferlösa avtal (på organisationens hemsida). Hon framhåller att sifferlösa avtal har en given plats i den svenska arbetsmarknadsmodellen och att de bidrar till en väl fungerande lönebildning.

Lars Calmfors intervjuades också i Kommunalarbetaren. I intervjun säger han att han tror att Kommunals medlemmar skulle kunna gynnas av sifferlösa avtal, eftersom det råder brist på arbetskraft inom många yrken som Kommunals medlemmar arbetar inom.

Vem upprätthåller avtalssystemet?

En annan slutsats i rapporten är att det idag i högre utsträckning än tidigare är arbetsgivarsidan som håller uppe kollektivavtalssystemet. Detta eftersom den fackliga organisationsgraden har minskat kraftigt de senaste 20 år. Samtidigt har andelen anställda som täcks av kollektivavtal varit oförändrad (runt 90 procent) och andelen som arbetar för ett företag som är medlem i en arbetsgivarorganisation har till och med ökat lite. Denna slutsats har diskuterats flitigt.

Bland annat Dagens Industri har skrivit om detta. De redogör också för den parallell till utvecklingen i Tyskland som dras i rapporten. Där har kollektivavtalens täckningsgrad minskat kraftigt på grund av att många arbetsgivare övergav kollektivavtalssystemet samtidigt som fackens minskade organisationsgrad gjorde dem oförmögna att tvinga kvar företag i systemet. Det pekar på att även väletablerade system kan försvagas när det utsätts för stora makroekonomiska påfrestningar. Se också denna artikel i Svenska Dagbladet.

Per Gudmundson ifrågasätter i en ledare med namnet “Svenska modellen avvecklar sig själv” i Svenska Dagbladet värdet av den svenska arbetsmarknadsmodellen där arbetsmarknadens parter förhandlar om villkoren på densamma.

Fastighetsfolket skriver om rådets enkätundersökning, där det framkommer att cirka 70 procent av alla företag i fastighetssekorn fortsatt skulle vilja ha kollektivavtal om fackets möjligheter att tvinga fram sådana skulle minska. Likså har Hotellrevyn skrivit om de hotell- och restaurangföretag som ingick i studien och om deras syn på sina kollektivavtal.

Det har också framförts kritik mot rådets slutsats att kollektivavtalen på sikt kan komma att behöva anpassas mer till företagens behov, om kollektivavtalssystemet ska ha fortsatt stor täckning och legitimitet.

Mikael Feldbaum skriver om detta i en ledare i Arbetsvärlden. Han ställer sig tveksam till hypotesen att den fackliga organisationsgraden kommer att fortsätta att minska. Han beskriver de slutsatser som rådet drar som en “företagens önskelista på mer attraktiva kollektivavtal”, vilket han i sig inte tycker är någonting negativt. Feldbaum menar dock att det är fel väg att gå för att “rädda” kollektivavtalssystemet, och skriver:

“Vilka frågor facket väljer att förändra i framtida kollektivavtal avgörs i en avvägning av nyttan för företagen och av medlemsnyttan, inte av vilka frågor arbetsgivarna väljer att lyfta fram. Och huvuduppgiften är naturligtvis att visa på medlemsnyttan för att öka organisationsgraden och därmed öka legitimiteten för kollektivavtalen i grunden.”

Martin Linder intervjuas om denna fråga i Unionens tidning Kollega. Han tror att det är fel väg att gå att bättre anpassa kollektivavtalen till arbetsgivarnas önskemål. Linder ställer sig tveksam till att den fackliga organisationsgraden kommer att fortsätta att minska.

I en ledare i Borås tidning diskuterar Johanna Grönbäck huruvida ett lägre fackligt medlemskap på sikt hotar den svenska modellen. Hon konstaterar att medlemsraset varit störst för förbunden inom LO och skriver:

“LO:s läckande medlemsantal innebär en risk för LO:s politiska inflytande och legitimitet som reglerande part på arbetsmarknaden. På sikt kan det få konsekvenser för hela modellen. Hur liten kan en part bli innan den blir illegitim som reglerare av arbetsmarknaden?”

Pressmeddelande och presskonferens: Olika vägar till jobb

De flesta arbetstagare i Sverige täcks av kollektivavtal, är tillsvidareanställda och har bara en arbetsgivare. En vanlig uppfattning är att dessa traditionella anställningar håller på att ersättas av nya sysselsättningsformer.

Arbetsmarknadsekonomiska rådets sista rapportOlika vägar till jobb – studerar olika atypiska sysselsättningsformer och hur de fungerar. En annan huvudfråga är hur utsatta gruppers etablering på arbetsmarknaden bäst främjas.

De viktigaste atypiska sysselsättningsformerna är anställningar utan kollektivavtal, visstidsanställningar, bemannings- och egenanställningar, eget företagande samt svartarbete. Tvärtemot vad som brukar påstås har dessa former av sysselsättning inte ökat i någon högre grad under det senaste decenniet. Bemannings- och egenanställningarna har visserligen expanderat men står fortfarande endast för en mycket liten del av sysselsättningen. Svartarbetet har förmodligen minskat i omfattning. Gig- och plattformsekonomin är än så länge bara ett marginellt fenomen. Traditionella jobb utgör fortfarande normen på svensk arbetsmarknad.

Visstidsanställningar tycks fungera som språngbrädor till tillsvidareanställning. Det gäller särskilt för utomeuropeiskt födda. Även behovs- och timanställningar tycks hjälpa denna grupp att etablera sig på arbetsmarknaden. Minskade möjligheter till visstidsanställningar riskerar därför att försvåra invandrares arbetsmarknadsintegration.

De senaste årens debatt om utrikes föddas integration har i hög grad fokuserat på om enkla jobb kan vara en väg in på arbetsmarknaden. Rapporten analyserar det långsiktiga arbetsmarknadsutfallet för tidigare arbetslösa som anställts på redan existerande lågkvalificerade jobb. Inträde på sådana jobb tycks ge bestående sysselsättnings- och inkomstförbättringar för personer som står långt från arbetsmarknaden.

Deltagandet i vuxenutbildning är högt i Sverige i ett internationellt perspektiv. Samtidigt är kunskapen om effekterna på deltagarnas färdigheter begränsad. Vuxenutbildning tycks bidra till bättre arbetsmarknadsutfall. Men effekterna är små och uppkommer först efter lång tid. Utbildningssatsningar kan därför inte ensamma hantera problemen med utsatta gruppers etablering på arbetsmarknaden.

Etableringsanställningarna som regering och arbetsmarknadsparter kommit överens om bör ses som ett nytt arbetsmarknadsprogram med större statlig subvention än många tidigare program. Det kan innebära att fler hjälps in på arbetsmarknaden. Men samtidigt riskerar etableringsanställningarna att tränga undan andra billigare program som nystartsjobben. Det kan öka statens kostnader för arbetsmarknadspolitiken. Att etableringsanställningarna är tidsbegränsade minskar förmodligen deras långsiktiga sysselsättningseffekter. Etableringsanställningarna bör därför kompletteras med nya former av permanenta lågkvalificerade jobb som också permanent kan betalas lägre.

Ladda ner och läs hela rapporten här. Presskonferensen kan ses nedan eller på denna youtube-länk.

Arbetsmarknadsekonomiska rådets uppgift är att bedöma ”arbetsmarknadens funktionssätt och de faktorer som påverkar denna”. Rådet upprättades och har finansierats av Svenskt Näringsliv men arbetar helt oberoende. Ledamöter är professorerna Lars Calmfors (ordförande), Ann-Sofie Kolm, Tuomas Pekkarinen och Per Skedinger (vice ordförande). Rådet har sedan sin start 1 april 2015 publicerat fem större rapporter. Detta är den sista rapporten eftersom Svenskt Näringsliv beslutat att inte länge finansiera rådet.

Kontakt: Simon Ek (sekreterare) 073-433 55 80, Lars Calmfors (ordförande) 076-135 58 14.
 
 

Arbetsmarknadsekonomiska rådet läggs ned

Arbetsmarknadsekonomiska rådet har funnits sedan den första april 2015. Svenskt Näringsliv har beslutat att inte längre finansiera rådets verksamhet. Rådet kommer därför att läggas ned.

Detta har uppmärksammats flitigt i media de senaste tre veckorna. Först ut var Johan Schück i Dagens Nyheter. I artikeln intervjuas både Lars Calmfors (ordförande Arbetsmarknadsekonomiska rådet) och Peter Jeppsson (vice vd Svenskt Näringsliv) om beslutet. Calmfors berättar att samarbetet med Svenskt Näringsliv har fungerat bra under de tre åren som rådet varit verksamt. Men samtidigt understryker han att en del av rådets analyser inte har uppskattats av uppdragsgivaren.

I Aftonbladet kritiserade Ingvar Persson slutsatserna i rådets senaste rapport – Hur fungerar kollektivavtalen – och menar att avtal som skrivs på arbetsgivarnas villkor inte löser några av de problem som rådet tar upp i rapporten. Han passar dock också på att säga att det är synd att rådet läggs ned med motiveringen att det är bra att det funnits opinionsbildare som på allvar velat diskutera den svenska modellen.

Maria Schottenius uppmärksammade i en krönika den tolfte mars att rådet ska läggas ned. Schottenius tog då tillfället i akt att diskutera problematiken med att oberoende forskning är svår att åstadkomma när den finansieras av privata aktörer. Hon jämför också rådets nedläggning med den situation som uppstod på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) för några år sedan då Laura Hartman, då forskningschef vid SNS, förbjöds att uttala sig om en forskningsrapport om kvalitetsskillnader mellan privat och offentligt drivna välfärdstjänster.

Schottenius avslutar med att understryka vikten av att forskning och oberoende utvärderingar måste få dra obekväma slutsatser:

Nu växer inte den här sortens tuffingar [Calmfors och Hartman, egen anmärkning] på träd, och troligt är att man nästa gång beställer forskning av forskare som går att styra.

Men om ett samhälle ska utvecklas och vitaliseras måste den som betalar ta risken att forskaren kommer tillbaka med resultat som man absolut inte vill ha.

Pressmeddelande och presskonferens: Hur fungerar kollektivavtalen?

Svensk arbetsmarknad regleras i hög grad av parterna och nästan alla anställda täcks av kollektivavtal. Men under de senaste decennierna har det skett stora strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Samtidigt har den fackliga anslutningen minskat kraftigt. Hotar det avtalssystemet? Vad kan göras för att det ska fungera så väl som möjligt?
 
Arbetsmarknadsekonomiska rådets senaste rapport – Hur fungerar kollektivavtalen? – analyserar kollektivavtalssystemet och samspelet mellan arbetsmarknadens parter i Sverige.

Den kraftiga nedgången i facklig organisationsgrad i Sverige är del av en internationell trend. Motsvarande utveckling har inte skett på arbetsgivarsidan. Svenska arbetsgivares organisationsgrad har tvärtom ökat något. Det kan tolkas som att det är arbetsgivarna som mer än tidigare upprätthåller kollektivavtalens höga täckningsgrad.

Också i de andra nordiska och de flesta västeuropeiska länder har kollektivavtalens täckningsgrad varit stabil över tid. Men ett viktigt undantag är Tyskland där täckningsgraden fallit med nästan 30 procentenheter under de tre senaste decennierna. Det visar att även väletablerade kollektivavtalssystem kan försvagas kraftigt.

Nedgången i facklig organisationsgrad beror enligt vår analys främst på ändrat beteende hos löntagarna snarare än strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Lägre facklig organisationsgrad minskar fackets möjligheter att tvinga företag att teckna kollektivavtal. Därför blir det på sikt viktigare för avtalssystemets fortlevnad hur kollektivavtalen fungerar för företagen.

Vi har gjort en stor enkätundersökning av hur företagen ser på kollektivavtalen. Enligt den har företagen generellt en positiv syn på avtalen. 60 procent av företagen skulle vilja teckna avtal även om fackets möjligheter att genom stridsåtgärder tvinga fram avtal minskade. Endast 15 procent skulle inte vilja det. Större företag är mer positiva till kollektivavtalen än mindre företag. Det tyder på att kollektivavtalen är bättre anpassade till stora än små företag. Synen på kollektivavtalen varierar kraftigt mellan olika branscher. Mest negativ är företagens inställning i byggbranschen.

Företag med sifferlösa avtal gör de mest fördelaktiga bedömningarna av avtalen. Vår analys av lönebildningen i offentlig sektor visar att sifferlösa avtal innebär större lönespridning och att lönerna reagerar mer på arbetskraftsbrist än annars. Övergång till sifferlösa avtal tycks innebära att arbetstiden förkortas.

Företagen värderar mest att kollektivavtalen ger dem ett bra anseende och förbättrar relationen till de anställda snarare än att de tycks se ett inneboende värde i avtalen i sig. Denna inställning grundas förmodligen på existerande normer om att företag ”bör ha avtal”. Men eftersom normer kan förändras, utgör den ett på sikt osäkert fundament för kollektivavtalssystemet. Det borde därför finnas starka drivkrafter för parterna att göra avtalen mer attraktiva för företagen. Det skulle kunna ske genom mer av lokal lönebildning och större flexibilitet i fråga om vilka anställningsvillkor som avtalen reglerar.
 
Ladda ner och läs hela rapporten här. Presskonferensen kan ses nedan eller på denna youtube-länk.
 
Arbetsmarknadsekonomiska rådet är ett expertråd som bildades i april 2015. Rådets uppgift är att bedöma ”arbetsmarknadens funktionssätt och de faktorer som påverkar denna”. Rådet upprättades och finansieras av Svenskt Näringsliv men arbetar helt oberoende. Ledamöter är professorerna Lars Calmfors (ordförande), Ann-Sofie Kolm, Tuomas Pekkarinen och Per Skedinger (vice ordförande).

Kontakt: Simon Ek (sekreterare) 073-433 55 80, Lars Calmfors (ordförande) 076-135 58 14.
 
 

 

Seminarium 15 februari: Hur fungerar kollektivavtalen?

Svensk arbetsmarknad regleras i hög grad av parterna och nästan alla anställda täcks av kollektivavtal. Men de senaste decennierna har stora strukturella förändringar skett på arbetsmarknaden. Samtidigt har den fackliga organisationsgraden minskat kraftigt. Riskerar därmed systemet med kollektivavtal att försvagas? Är det arbetsgivarsidan som i ökad grad håller uppe avtalssystemet? Vad kan göras för att kollektivavtalen ska fungera så väl som möjligt?

Arbetsmarknadsekonomiska rådet anordnar torsdagen den 15 februari ett seminarium där rådet presenterar rapporten Hur fungerar kollektivavtalen?
Rapporten redovisar en stor enkätundersökning av företagens syn på kollektivavtalen. Rapporten analyserar också orsakerna till den minskade fackliga organisationsgraden och hur de sifferlösa avtalen i offentlig sektor fungerar.

 
Program
08.45-09.15   Frukost serveras.

09.15-09.55   Lars Calmfors och Per Skedinger presenterar rapporten.

09.55-10.25   Rapporten kommenteras av:
                              Lena Granqvist (samhällspolitisk chef Saco),
                              Åsa Olli Segendorf (enhetschef Sveriges Riksbank),
                              Charlotta Stern (vice vd Ratio).

10.25-11.30   Panelsamtal med:
                              Lars Calmfors (ordförande Arbetsmarknadsekonomiska rådet),
                              Tobias Baudin (förbundsordförande Kommunal),
                              Anna-Karin Hatt (vd Almega),
                              Karin Johansson (vd Svensk Handel),
                              Martin Linder (förbundsordförande Unionen).

 
Datum: Torsdagen den 15 februari 2018
Tid: 09:15-11:30
Plats: Wallenbergsalen, IVA Konferenscenter, Grev Turegatan 16, Stockholm

Seminariet är kostnadsfritt men antalet platser är begränsat. Principen först till kvarn gäller. Frukost serveras före seminariet.

Anmälan görs här.

 
Välkommen!

 
Kontaktpersoner:
Simon Ek, sekreterare, 073-433 55 80
Lars Calmfors, ordförande, 076-135 58 14

 

Stor löneflexibilitet i delar av privat sektor enligt senaste lönebildningsrapporten – och mer debatt om märket

I förra veckan tog diskussionen om industrins märkessättande roll fart ännu en gång.

Den 9 oktober publicerade Industrins ekonomiska råd sin rapport “Den svenska industrin, industriavtalet och framtida utmaningar”. I rapporten analyseras bland annat hur sammanflätade tjänstesektorn och tillverkningsindustrin blivit på senare år med hjälp av så kallade input-output-tabeller. Ett avsnitt tillägnas också industriavtalet och den rådande ordningen där industrins löneökningar ska vara normerande för alla andra sektorer. Rapportförfattarna ställer sig tveksamma till Arbetsmarknadsekonomiska rådets slutsatser om att industrins märkessättande roll hindrar relativlöneförändringar på svensk arbetsmarknad. De menar att Arbetsmarknadsekonomiska rådet har en överdriven syn på hur stark normen i realiteten är och framhåller att det inte finns några hinder för arbetsgivare och arbetstagare att på lokal nivå komma överens om högre löneökningar än i industrin och branschens centrala avtal.

Ladda ner rapporten från Industrins ekonomiska råd
här.

I Konjunkturinstitutets senaste lönebildningsrapport som publicerades i fredags (13 oktober) analyseras hur flexibla lönerna är med hänsyn till efterfrågeläget i en viss bransch och region (län). Analysen skattar sambandet mellan arbetslöshet och lönenivå. Arbetslösheten på lokal nivå instrumenteras med hjälp av efterfrågemått på olika branschers produkter och tjänster på nationell nivå. Det betyder att effekten på lönenivån som uppmäts bara drivs av efterfrågedrivna förändringar och skillnader i arbetslösheten. Analysen visar att det finns en betydande löneflexibilitet i Sverige – ungefär i linje med den som finns i andra länder. Konjunkturinstitutet drar slutsatsen att lönerna och löneökningarna – även med det rådande så kallade industrimärket – har möjlighet att anpassas efter det rådande efterfrågeläget i en bransch och/eller region. Flexibiliteten skiljer sig dock mycket mellan branscher: I branscher där de centrala kollektivavtalen är särskilt styrande är lönerna mycket mindre känsliga för arbetsmarknadsläget. Resultatet i dessa branscher vid låg efterfrågan blir i stället mer frekventa perioder av arbetslöshet för arbetstagarna.

Den senaste Lönebildningsrapporten går att ladda ner här. Läs också denna artikel i Dagens Industri som citerar intervjuer med Iida Häkkinen Skans, Ylva Hedén Westerdahl och Urban Hansson Brusewitz från Konjunkturinstitutet.

SNS – Hur kan lönesubventioner förenklas?

Lars Calmfors deltog i måndags (9/10) vid SNS seminarium om subventionerade anställningar.
Deltog gjorde också Susanna Gideonsson, ordförande, Handelsanställdas förbund, Ylva Johansson, arbetsmarknads- och etableringsminister, Louise Ring, HR-direktör, Axfood.
Seminariet kan ses nedan. Lars Calmfors presentation kan laddas ner här.

Lars Calmfors presentation på ESOs 10-årsjubileum

I onsdags anordnade ESO – Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – ett seminarium i samband med firandet av dess 10-årsjubileum. Talade gjorde Cissi Askwall, generalsekreterare Vetenskap & Allmänhet, Anders Borg, tidigare finansminister, Max Elger, statssekreterare, finansdepartementet, Lars Hultkrantz, professor, Handelshögskolan vid Örebro universitet, ledamot i ESO, Lena Lindgren, professor, Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, och Lars Calmfors. Seminariet leddes av ESO:s ordförande Hans Lindblad.

Bland annat underströk Lars vikten av offentliga institutioner med uppdrag att ta fram externa och oberoende analyser av politiken och samhället, diskuterade skillnaden mellan positiv och normativ analys och politikens förmåga att ta till sig forskningsunderlag.

Seminariet kan ses nedan:

Internationella Valutafondens (IMFs) granskningsgrupp drar liknande slutsatser om lönebildningen som AER

I sina slutsatser från den pågående granskningen av den svenska ekonomin drar IMFs granskare liknande slutsatser om lönebildningen och märkessättningen som AER gjort tidigare. Gruppen uttrycker oro för att lönebildningen inte i tillräckligt hög grad bidrar till att omallokera arbetskraft till de sektorer som har störst arbetskraftsbrist. Dessa innefattar byggsektor och IT liksom utbildning, sjukvård och andra “social services”. Man rekommenderar arbetsmarknadens parter att försöka komma överens om sätt att bättre anpassa löneutvecklingen till den svenska arbetsmarknadssituationen både på makro- och sektorsnivå. Enligt analysen har de svenska lönerna i alltför hög grad följt utvecklingen i Tyskland i stället för att styras av arbetsmarknadsläget i Sverige.
Gruppen betonar vikten av att uppnå en bred konsensus om alla förändringar. IMF-delegationen skriver följande i sitt avslutande uttalande (som går att läsa här):

6. Sweden’s wage formation system has long functioned well, but current nominal wage rises are out of sync with domestic fundamentals. For many years the wage setting process led by the industrial sector generated an enviable combination of solid real wage growth, high employment, and low labor disputes. Yet this system has increasingly anchored Swedish nominal wage rises on those in Germany. But wage growth in the 2.0‑2.5 percent range is too low relative to Swedish productivity trends and inflation targets, which would indicate rises of about 1 percentage point more. Higher nominal wage rises may not add significantly to real wage growth owing to higher inflation and a weaker trend in the krona than otherwise, but they would relieve pressure on monetary policy to prolong low interest rates.

7. Moving labor to areas with increasing needs is essential in coming years . Besides the construction and IT sectors, the areas with greatest labor shortages include education, health care, and other social services. The outlook for rises in both the young and elderly populations imply that such shortages will worsen, requiring these sectors to attract employees with the right skills that are currently working elsewhere. However, the wage setting system has great difficulty allowing relative wages to incentivize the reallocation of labor to where it is most needed.

8. The social partners should work to build consensus on making wages more responsive to Swedish conditions at both the macroeconomic and sectoral level. A range of approaches could be considered while preserving collective bargaining and protecting high employment. But the bottom line should be wage rises that are anchored on trends in Sweden’s labor productivity and medium-term inflation expectations, and which are sustainable in relation to business sector profitability, as analyzed in the annual wage formation reports of the National Institute of Economic Research. A combination of greater scope for sectoral wage differences and firm‑level flexibility would help to better meet the changing labor needs ahead. Discussions with the social partners indicate that broad consensus on a new approach would be key to ensuring that it functions well in practice.

9. New initiatives to boost employment of the low-skilled and migrants are emerging; these will be most effective as a coherent package of programs that meet the needs of different groups. The foreign-born now account for over half of unemployment and unemployment rates are also high for the low-skilled, such that further unemployment reductions must come from these groups. Alongside others seeking to address this challenge, LO (the Swedish Trade Union Confederation ) has put forward a Job and Education Initiative to facilitate labor market entry by adults who lack sufficient knowledge and skills. Temporarily lower wage costs for these employees would encourage employer participation, while the government would need to provide well‑matched educational opportunities and student aid to ensure a reasonable standard of living. This initiative would be complemented by approaches that address the needs of other groups, with younger working age persons more likely to benefit from a greater emphasis on education, while older persons may need more prolonged wage subsidies and work that matches their capacities.