I en debattartikel i Dagens Industri i tisdags (6/6) försvarade chefsekonomerna Mats Kinnwall, Lena Hagman, Anders Rune och Carl Eckerdal (representanter för varsitt arbetsgivarförbund) den rådande avtalsmodellen där industrin ska sätta “märket” för löneökningarna i alla andra avtalsförhandlingar – andra sektorer väntas således underkasta sig märket.
De menar att kritiken mot märket, som bland annat framförts av Lars Calmfors, är obefogad. Industriavtalet har enligt chefsekonomerna “levererat 60-procentiga reallöneökningar och varit en garant för ordning och reda på svensk arbetsmarknad.”
Om i stället industrinormen skulle överges och kommunal sektor skulle tillåtas styra löneökningarna menar chefsekonomerna att det inte skulle finnas “någon realistisk eller alternativ grimma för lönebildningen. Risken är därför stor att kraftiga löneökningar river hål i de kommunala budgetarna och att detta förstärker tendensen till högre skattetryck.” Vidare skriver de att högre löner till och med skulle leda till ytterligare nedskärningar i kommunal service om skatten höjs då arbetsutbudet, privat sysselsättning och därmed skatteintäkterna skulle falla.
I sitt svar till chefsekonomerna redogör Lars Calmfors för sin egen syn på den utveckling som vi ser: En åldrande befolkning kan väntas spara mindre, konsumera mer och öka sin efterfrågan på offentlig service. Till det behöver adderas det stora behovet av infrastrukturinvesteringar. Det talar för en större efterfrågan och därmed arbetskraftsefterfrågan i mer hemmamarknadsinriktade sektorer även på lång sikt.
Om utrikes födda potentiella arbetskraftsbud omvandlas till ett verkligt sådant kan den rådande modellen med industriavtalet fungera, tror Calmfors. Om integrationen däremot misslyckas – och om lönerna inte tillåts av industriavtalet att öka mer i de hemmamarknadsinriktade sektorerna där efterfrågan på arbetskraft blir större – kan vi få en situation med bestående arbetskraftsbrist. Industrimärket skulle då fungera som en priskontroll.
Lars Calmfors skriver vidare att “En central uppgift för lönebildningen är att fördela arbetskraften mellan sektorer på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt som speglar medborgarnas preferenser som de uttrycks i både privata konsumtionsbeslut och kollektiva politiska beslut (som kan innebära högre skatter för att finansiera välfärdstjänsterna). Däremot är det inget självändamål att en enskild sektor som industrin ska ha en viss storlek.”
Avslutningsvis skriver han att det är svårt att få till en intellektuell diskussion om lönenormeringen då varje försök standardmässigt bemöts av floskler såsom att Sverige ”måste kunna skörda frukterna av ett stort ekonomiskt utbyte med omvärlden”, något som enligt Calmfors alla redan är överens om.