Den 13 februari 2018 publicerade Arbetsmarknadsekonomiska rådet sin rapport Hur fungerar kollektivavtalen? Rapporten fick stor uppmärksamhet i media och har debatterats flitigt på bland annat Twitter den senaste tiden.
Lokal lönebildning och sifferlösa avtal
Dagens Nyheter var först ut med att diskutera rapporten och intervjuar också rådets ordförande Lars Calmfors. Artikeln fokuserar på den studie av sifferlösa avtal i offentlig sektor som redovisas i rapporten. Lars Calmfors understryker i intervjun att han inte tror att någon regering kan undvika en högre skattekvot och högre löner för offentliganställda om man ska komma tillrätta med den stora personalbristen för sjuksköterskor, vårdbiträden, lärare och poliser. Han tror också att sifferlösa avtal – som inte behöver följa industrins märke – kan gynna dessa yrkesgrupper eftersom de har “marknadskrafterna i ryggen”.
Denna fråga har även lyfts av Altinget, i en ledare i Arbetet och flera andra tidningar.
Arbetsvärlden skriver mer ingående om rådets analys av de sifferlösa avtalen för offentliganställda. De drar slutsatsen att sifferlösa avtal främst leder till större lönespridning, och inte generellt högre löner. Också Lena Granqvist, chefsekonom på Saco, har kommenterat studien av sifferlösa avtal (på organisationens hemsida). Hon framhåller att sifferlösa avtal har en given plats i den svenska arbetsmarknadsmodellen och att de bidrar till en väl fungerande lönebildning.
Lars Calmfors intervjuades också i Kommunalarbetaren. I intervjun säger han att han tror att Kommunals medlemmar skulle kunna gynnas av sifferlösa avtal, eftersom det råder brist på arbetskraft inom många yrken som Kommunals medlemmar arbetar inom.
Vem upprätthåller avtalssystemet?
En annan slutsats i rapporten är att det idag i högre utsträckning än tidigare är arbetsgivarsidan som håller uppe kollektivavtalssystemet. Detta eftersom den fackliga organisationsgraden har minskat kraftigt de senaste 20 år. Samtidigt har andelen anställda som täcks av kollektivavtal varit oförändrad (runt 90 procent) och andelen som arbetar för ett företag som är medlem i en arbetsgivarorganisation har till och med ökat lite. Denna slutsats har diskuterats flitigt.
Bland annat Dagens Industri har skrivit om detta. De redogör också för den parallell till utvecklingen i Tyskland som dras i rapporten. Där har kollektivavtalens täckningsgrad minskat kraftigt på grund av att många arbetsgivare övergav kollektivavtalssystemet samtidigt som fackens minskade organisationsgrad gjorde dem oförmögna att tvinga kvar företag i systemet. Det pekar på att även väletablerade system kan försvagas när det utsätts för stora makroekonomiska påfrestningar. Se också denna artikel i Svenska Dagbladet.
Per Gudmundson ifrågasätter i en ledare med namnet “Svenska modellen avvecklar sig själv” i Svenska Dagbladet värdet av den svenska arbetsmarknadsmodellen där arbetsmarknadens parter förhandlar om villkoren på densamma.
Fastighetsfolket skriver om rådets enkätundersökning, där det framkommer att cirka 70 procent av alla företag i fastighetssekorn fortsatt skulle vilja ha kollektivavtal om fackets möjligheter att tvinga fram sådana skulle minska. Likså har Hotellrevyn skrivit om de hotell- och restaurangföretag som ingick i studien och om deras syn på sina kollektivavtal.
Det har också framförts kritik mot rådets slutsats att kollektivavtalen på sikt kan komma att behöva anpassas mer till företagens behov, om kollektivavtalssystemet ska ha fortsatt stor täckning och legitimitet.
Mikael Feldbaum skriver om detta i en ledare i Arbetsvärlden. Han ställer sig tveksam till hypotesen att den fackliga organisationsgraden kommer att fortsätta att minska. Han beskriver de slutsatser som rådet drar som en “företagens önskelista på mer attraktiva kollektivavtal”, vilket han i sig inte tycker är någonting negativt. Feldbaum menar dock att det är fel väg att gå för att “rädda” kollektivavtalssystemet, och skriver:
“Vilka frågor facket väljer att förändra i framtida kollektivavtal avgörs i en avvägning av nyttan för företagen och av medlemsnyttan, inte av vilka frågor arbetsgivarna väljer att lyfta fram. Och huvuduppgiften är naturligtvis att visa på medlemsnyttan för att öka organisationsgraden och därmed öka legitimiteten för kollektivavtalen i grunden.”
Martin Linder intervjuas om denna fråga i Unionens tidning Kollega. Han tror att det är fel väg att gå att bättre anpassa kollektivavtalen till arbetsgivarnas önskemål. Linder ställer sig tveksam till att den fackliga organisationsgraden kommer att fortsätta att minska.
I en ledare i Borås tidning diskuterar Johanna Grönbäck huruvida ett lägre fackligt medlemskap på sikt hotar den svenska modellen. Hon konstaterar att medlemsraset varit störst för förbunden inom LO och skriver:
“LO:s läckande medlemsantal innebär en risk för LO:s politiska inflytande och legitimitet som reglerande part på arbetsmarknaden. På sikt kan det få konsekvenser för hela modellen. Hur liten kan en part bli innan den blir illegitim som reglerare av arbetsmarknaden?”