Privata aktörer ingen deus ex machina

Lars Calmfors skrev i onsdags i en kolumn i Dagens Nyheter om Arbetsförmedlingen och de förslag som framförts under senare tid – bland annat av Allianspartierna – om att lägga över förmedlingsdelen på privata aktörer.

Calmfors menar att Arbetsförmedlingen har hamnat i en ond cirkel där myndigheten idag måste hantera många fler personer med en svag anknytning till arbetsmarknaden än tidigare. Mer resurser går då åt till de arbetssökande medan mindre resurser kan läggas på att upprätta och odla kontakter med arbetsgivare. Sämre arbetsgivarkontakter gör i sin tur att färre sökanden slussas vidare till arbete. Då blir de arbetssökande fler (eftersom nya hela tiden kommer in) och än mindre resurser kan då läggas på arbetsgivarkontakter.

Calmfors tror att privata förmedlingsaktörer skulle kunna hjälpa till att effektivisera arbetsmarknadspolitiken. Men han varnar samtidigt för en övertro på effekterna av sådana reformer. Det hela hänger på hur systemet med privata aktörer utformas. En särskilt viktig faktor är hur ersättningen till de privata aktörerna fördelas på en fast och en prestationsbaserad del.

Vidare menar Calmfors att privatiseringsdebatten riskerar förflytta fokus från andra typer av reformer som är mindre drastiska men som ändå kan ha betydande effekter. Ett exempel på en sådan är informationskampanjer för att öka kännedomen om anställningssubventioner. Subventionerna måste också minska i antal och göras enklare. Det är också önskvärt att i vissa fall kunna låta arbetsgivaransvaret ligga på Arbetsförmedlingen eller matchningsföretag (till exempel ett bemanningsföretag) i stället för på företaget som använder subventionen.

Avslutningsvis understryker Lars Calmfors att problemen med dagens arbetsmarknadspolitik är så stora att det inte finns någon enstaka reform som skulle kunna lösa dem. Privata aktörer kan spela en viktig roll om privatiseringen genomförs på ett korrekt sätt men är sannolikt ingen deus ex machina.

The english summary of the labour market report “The Duality of the Swedish Labour Market” is now available

The extended english summary of the Labour Market Policy Council’s third report – The Duality of the Swedish Labour Market   (Tudelningarna på arbetsmarknaden) – is now available. Download the extended summary here.

The report analyses the different dualities on the Swedish Labour Market:

– Non-tradable sectors can for structural reasons be expected to develop more strongly than tradable sectors. The pay bargaining norm, according to which the so called cost mark set by the tradable sector is to be followed by all other sectors may need to be modified in order to handle this situation.

– there is an overrisk of being in fixed-term employment among immigrants and low skilled. This is potentially a result of low wage dispersion. However, the analysis indicates that fixed-term employment can act as a springboard to permanent contracts.

– The gap in labour market attachment between natives and foreign born is shown to be larger than the traditional measures – employment and unemployment rates – reveal. This is due to a higher incidence of fixed-term, part-time and subsidized employment in the latter group.

Det tyska jobbmiraklet

I en ledare i Blekinge Läns Tidning diskuteras idag Professor Michael J. Burdas, Humboldtuniversitetet i Berlin, deltagande vid Moderaternas ekonomiskpolitiska seminarium under Almedalsveckan. Burda talade bland annat om de så kallade Hartzreformerna som tidigare genomfördes i Tyskland och som anses ligga bakom den tyska arbetsmarknadens goda utveckling.

Ledaren uppmärksammar också att Burda förra året skrev och presenterade en rapport åt Arbetsmarknadsekonomiska rådet, där reformerna belystes.

I ledaren argumenteras för att utbildning är viktigt men att gammal hederlig arbetsmarknadspolitik och reguljär utbildning inte kommer att fungera för en hel del arbetslösa då “skolbänken inte är ett realistiskt alternativ.” enligt skribenterna är högre lönespridning nödvändigt:

“Att tillåta lägre löner, om det sker genom en ny anställningsform eller via parterna på arbetsmarknaden, är en möjlig och nödvändig väg framåt för att skapa fler enkla jobb på arbetsmarknaden.”

Uppdatering:

Läs också intervjun med Professor Burda i Dagens Nyheter där han pratar om hur de tyska arbetsmarknadsreformerna skulle kunna vara vägledande för Sverige. Han menar att större lönespridning skulle resultera i uppkomsten av fler typer av enkla jobb – jobb som vi inte ser på den svenska arbetsmarknaden idag.

Professor Burda framhåller också att “man måste betänka vad som är alternativet. Utbildning är bättre, men tar för lång tid när det rör sig om vuxna med ett kunskapsmässigt svagt utgångsläge. Följden kan då i stället bli permanent arbetslöshet och bidragsberoende, vilket alla förlorar på.”

Industriavtalet – en kassasuccé

Arbetsmarknadsnytt skriver återigen om industrins lönenormerande roll. denna gång är det Carl Eckerdal, Chefekonom på IKEM och Livsmedelsföretagen som under ett seminarium liknade industriavtalets framgång med Harry Potter:

“Industriavtalet är magiskt, nydanande och gillas av nästan alla utom Calmfors. Liksom Harry Potter har det också varit en enorm kassasuccé. Vi har sett en reallöneförstärkning med 60 procent under de här 20 åren.”

Även Nils Karlson, Vd på Ratio, uttryckte sitt stöd för industriavtalet och sade bland annat:

“Om den svenska modellen är en katedral är industriavtalet slutstenen. Utan slutstenen så rasar katedralen. Industriavtalet är en garant för konkurrenskraft, tillväxt och reallöneutveckling.”

Karlson pekade också på andra, enligt honom större, problem med ramverket för svensk lönebildning:

“Industriavtalet är den minst problematiska delen i den svenska lönebildningens ramverk. Problemen ligger snarast i konfliktreglerna och hur kollektivavtalen tillämpas samt hur inflationsmålet tolkas.”

Lars Calmfors om regeringens jobbpolitik

Dagens Industri skrev i tisdags (4/7) om Lars Calmfors som menar att det är konjunkturen och de låga räntorna som gett upphov till de 200 000 nya jobb som vuxit fram sedan Sveriges senaste regeringsskifte. Calmfors hävdar att den rödgröna regeringens politik varit av liten betydelse.

”I huvudsak är det en konsekvens av den allmänna konjunkturuppgången. Är det någon politik som varit av stor betydelse så är det den expansiva penningpolitiken som också har lett till en svag krona.”

Vidare framhåller Calmfors att regeringens också drar nytta av Alliansens tidigare politik, vars effekter först nu slår igenom fullt ut.

“Den tidigare lågkonjunkturen gjorde att de borgerliga partierna inte fick någon utväxling på politiken. Den har kommit först med eftersläpning.”

Stefan Löfven svarade genom att avfärda kritiken.

Han menar att ”Tre gånger av tre möjliga sedan 1976 har de borgerliga partierna haft regeringsmakten. Tre gånger av tre möjliga så lyckas de höja arbetslösheten och se till att Sverige får ett stort budgetunderskott.”

Löfven framhöll också att de investeringar i bostadsbyggande motsvarande 80 miljarder kronor som den nuvarande regeringen satsat också klart bidragit till den rådande konjunkturen och därmed jobben.

Hur ställer vi om Sverige?

Idag klockan 11:00 till 11:45 deltog Lars Calmfors på Almega Bemanningsföretagens seminarium “Hur ställer vi om Sverige?”. Seminariet handlade i stora drag om vilken roll bemanningsföretagen kan spela i Sveriges integrationsutmaning och hur de bättre skulle kunna samverka med Arbetsförmedlingen. Lars pratade bland annat om vikten av att förenkla systemet med olika subventionerade anställningar och framhöll också att det inte finns någon enskild lösning på Sveriges utmaning – alla tillgängliga verktyg måste användas.

Seminariet i sin helhet kan ses på Almegas facebooksida.

Kan enkla jobb i byggbranschen lösa en samhällsutmaning?

Lars Calmfors deltog igår (3/4) i panelen på Plåt & Ventföretagens seminarium om enkla jobb i byggbranschen. Övriga deltagare var Raimo Pärssinen, Socialdemokraterna, Daniel Suhonen, Tankesmedjan Katalys, Jörgen Rasmusson, Plåt & Ventföretagen, och Fredrik Nordin, Gardells Plåtslageri. Moderator var Thomas Gür.

Diskussionen handlade i stora drag om bristen på arbetskraft inom byggsektorn och om huruvida nya typer av enkla jobb kan fungera som komplement till yrkesutbildade – och därmed också bidra till att lösa Sveriges integrationsutmaning.

Lars Calmfors berättade bland annat om relativt ny forskning från andra länder som pekar på att invandring av lågkvalificerad arbetskraft inte nödvändigtvis behöver leda till lägre löner för de som redan arbetar inom lågkvalificerade yrken – tvärtom pekar en del studier på att dessa individer då går vidare till mer kvalificerade arbeten och att de därmed höjer sin lön. Vidare framhöll Lars att lägre löner krävs för att skapa nya enkla jobb samtidigt som relativlönerna kan behöva höjas för kvalificerade yrkesarbetare i branscher där det råder arbetskraftsbrist, såsom byggbranschen. De lågkvalificerade bör ges frikostiga utbildningsmöjligheter och det är också viktigt att ge ekonomiskt stöd till de individer som ändå fastnar i låga löner genom att se över skatte- och bidragssystemet, enligt Lars. Detta för att motverka en allt för stor ökning i spridningen i disponibel inkomst.

Seminariet i sin helhet kan ses på Plåt & Ventföretagens facebooksida.

 
Eftersnack med Lars Calmfors och Fredrik Nordin:

Lars Calmfors i Almedalen

Årets upplaga av Almedalsveckan hålls mellan den 2 och 9 juli. Lars Calmfors kommer (för bland annat Arbetsmarknadsekonomiska rådets räkning) att delta i flera olika sammanhang i början på veckan.

Måndagen den 3 juli klockan 14:00 till 15:00 deltar Lars vid seminariet “Kan enkla jobb i byggbranschen lösa en samhällsutmaning?” Arrangör är Plåt- och Ventföretagen. Mer information om seminariet finns här.

Senare under måndagen ska Lars också medverka vid ett av Vårdförbundets seminarier. Seminariet var privat och samlade runt 50 politiker, beslutsfattare, parter och forskare. Läs mer om vad som diskuterades under mötet på Vårdförbundets hemsida.

Tisdagen den 4 juli klockan 13:45 till 14:15 ska Lars delta vid Centerpartiets miniseminarium “Hur kan vi rusta Sverige för sämre tider?” Lars ska då tillsammans med Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl diskutera utmaningarna för svensk ekonomi.

Onsdagen den 5 juli klockan 11:00 till 11:45 medverkar Lars vid seminariet “Hur ställer vi om Sverige?” Arrangör är Almega Bemanningsföretagen. Frågan som ska diskuteras är vad som krävs för att snabbt få de som står längst från arbetsmarknaden i arbete. Läs mer på Bemanningsföretagens hemsida.

Ytterligare debatt om märket

Debatten om märket fortsätter. I onsdags förra veckan (14/6) besvarade de fyra chefsekonomerna Mats Kinnwall, Lena Hagman, Anders Rune och Carl Eckerdal repliken från Lars Calmfors i Dagens Industri. Chefsekonomerna framhåller att de inte ser några indikationer på att den internationellt konkurrensutsatta sektorn håller på att pressas tillbaka. De menar tvärtom att den internationella konkurrensen ökar generellt på grund av att tjänstesektorn möter en ökad efterfrågan både från svenska exportföretag och utländska företag och att den kan förväntas öka i framtiden. Chefsekonomerna menar också att efterfrågeökningar inte är ett hållbart skäl för att låta den skattefinansierade sektorn växa på bekostnad av den konkurrensutsatta sektorn. Huvudskälet som chefsekonomerna framför är:

“…den konkurrensutsatta sektorn är mer produktiv än övriga delar av ekonomin. Ges goda konkurrensmässiga förutsättningar kommer det att leda till högre inkomst per capita och dessutom förutsättningar att leverera en omfattande och högkvalitativ offentlig service till medborgarna.”

Lars Calmfors svarade i sin tur med ett andra debattinlägg som publicerades i Dagens Industri igår (20/7) i vilket han framhåller att hans resonemang är mycket mer generellt än att bara gälla storleken på offentlig sektor. Det handlar snarare om att inhemsk efterfrågan överlag troligtvis kommer öka framöver på grund av en åldrande befolkning och stora investeringsbehov. Lars Calmfors skriver vidare att:

“Man kan ha olika värderingar om storleken på offentlig sektor. Men de är egentligen irrelevanta i sammanhanget. Det relevanta är vilken den framtida utvecklingen blir. Min prognos är att den demografiska utvecklingen och högre efterfrågan på välfärdstjänster när vi blir rikare tillsammans kommer att skapa ett sådant politiskt tryck att det blir omöjligt för någon regering att inte låta den offentligt finansierade sektorn växa (och skattekvoten öka).”

Vidare poängterar Calmfors att även om tjänstesektorerna är internationellt konkurrensutsatta är de inte alls lika konkurrensutsatta som industrin. Detta visas med hjälp av data över export och importkvoter (direkt konkurrensutsatta sektorer) samt hur stor andel av produktionen i en sektor som blir input till industrin (indirekt konkurrensutsatta sektorer) i Arbetsmarknadsekonomiska rådets senaste rapport.

Dessutom deltog Lars Calmfors och Mats Kinnwall, chefsekonom för Industriarbetsgivarna i en så kallad debattduell som publicerades idag av Arbetsmarknadsnytt. Frågeställningen är: “Behövs en ny modell för lönebildningen?”. Debattduellen går att läsa här.

Uppdatering:

Även SKL och If Metall har nu gett sig in i debatten och redovisat sina synsätt på industrins märkessättning.

I en intervju med Nyhetsbyrån Direkt som publicerats i Dagens Industri menar Marie Nilsson, ordförande för If Metall, att industrins normerande avtal blivit allt för strikt. Nilsson tycker att det skulle vara önskvärt att återgå till en ordning där alla avtal inte måste hamna precis på märket. Hon är dock noga med att framhålla att det är tolkningen av industriavtalet och inte avtalet i sig som bör förändras:

“Jag tänker mig inga konkreta förändringar i avtalsinnehållet. Detta handlar inte om texterna i sig utan om tolkningen.”

I artikeln skrivs att detta synsätt tydligt går emot Lars Calmfors och Arbetsmarknadsekonomiska rådets tankegångar om att “industrinormen borde lyckras upp så att den möjliggör högre löneökningar i hemmamarknadsinriktade sektorer med arbetskraftsbrist…”

I en annan intervu av Nyhetsbyrån Direkt som går att läsa på Arbetsmarknadsnytt argumenterar Niclas Lindahl, förhandlingschef vid SKL, för att industrins lönenormerande roll bör behållas. Lindahl framhåller att problem med rekrytering ska lösas på lokal nivå och inte med centrala avtal som ligger högre än löneökningarna i industrin.

Fyra chefsekonomer försvarar märket – och Lars Calmfors svarar

I en debattartikel i Dagens Industri i tisdags (6/6) försvarade chefsekonomerna Mats Kinnwall, Lena Hagman, Anders Rune och Carl Eckerdal (representanter för varsitt arbetsgivarförbund) den rådande avtalsmodellen där industrin ska sätta “märket” för löneökningarna i alla andra avtalsförhandlingar – andra sektorer väntas således underkasta sig märket.

De menar att kritiken mot märket, som bland annat framförts av Lars Calmfors, är obefogad. Industriavtalet har enligt chefsekonomerna “levererat 60-procentiga reallöneökningar och varit en garant för ordning och reda på svensk arbetsmarknad.”

Om i stället industrinormen skulle överges och kommunal sektor skulle tillåtas styra löneökningarna menar chefsekonomerna att det inte skulle finnas “någon realistisk eller alternativ grimma för lönebildningen. Risken är därför stor att kraftiga löneökningar river hål i de kommunala budgetarna och att detta förstärker tendensen till högre skattetryck.” Vidare skriver de att högre löner till och med skulle leda till ytterligare nedskärningar i kommunal service om skatten höjs då arbetsutbudet, privat sysselsättning och därmed skatteintäkterna skulle falla.

I sitt svar till chefsekonomerna redogör Lars Calmfors för sin egen syn på den utveckling som vi ser: En åldrande befolkning kan väntas spara mindre, konsumera mer och öka sin efterfrågan på offentlig service. Till det behöver adderas det stora behovet av infrastrukturinvesteringar. Det talar för en större efterfrågan och därmed arbetskraftsefterfrågan i mer hemmamarknadsinriktade sektorer även på lång sikt.

Om utrikes födda potentiella arbetskraftsbud omvandlas till ett verkligt sådant kan den rådande modellen med industriavtalet fungera, tror Calmfors. Om integrationen däremot misslyckas – och om lönerna inte tillåts av industriavtalet att öka mer i de hemmamarknadsinriktade sektorerna där efterfrågan på arbetskraft blir större – kan vi få en situation med bestående arbetskraftsbrist. Industrimärket skulle då fungera som en priskontroll.

Lars Calmfors skriver vidare att “En central uppgift för lönebildningen är att fördela arbetskraften mellan sektorer på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt som speglar medborgarnas preferenser som de uttrycks i både privata konsumtionsbeslut och kollektiva politiska beslut (som kan innebära högre skatter för att finansiera välfärdstjänsterna). Däremot är det inget självändamål att en enskild sektor som industrin ska ha en viss storlek.”

Avslutningsvis skriver han att det är svårt att få till en intellektuell diskussion om lönenormeringen då varje försök standardmässigt bemöts av floskler såsom att Sverige ”måste kunna skörda frukterna av ett stort ekonomiskt utbyte med omvärlden”, något som enligt Calmfors alla redan är överens om.