Ytterligare debatt om märket

Debatten om märket fortsätter. I onsdags förra veckan (14/6) besvarade de fyra chefsekonomerna Mats Kinnwall, Lena Hagman, Anders Rune och Carl Eckerdal repliken från Lars Calmfors i Dagens Industri. Chefsekonomerna framhåller att de inte ser några indikationer på att den internationellt konkurrensutsatta sektorn håller på att pressas tillbaka. De menar tvärtom att den internationella konkurrensen ökar generellt på grund av att tjänstesektorn möter en ökad efterfrågan både från svenska exportföretag och utländska företag och att den kan förväntas öka i framtiden. Chefsekonomerna menar också att efterfrågeökningar inte är ett hållbart skäl för att låta den skattefinansierade sektorn växa på bekostnad av den konkurrensutsatta sektorn. Huvudskälet som chefsekonomerna framför är:

“…den konkurrensutsatta sektorn är mer produktiv än övriga delar av ekonomin. Ges goda konkurrensmässiga förutsättningar kommer det att leda till högre inkomst per capita och dessutom förutsättningar att leverera en omfattande och högkvalitativ offentlig service till medborgarna.”

Lars Calmfors svarade i sin tur med ett andra debattinlägg som publicerades i Dagens Industri igår (20/7) i vilket han framhåller att hans resonemang är mycket mer generellt än att bara gälla storleken på offentlig sektor. Det handlar snarare om att inhemsk efterfrågan överlag troligtvis kommer öka framöver på grund av en åldrande befolkning och stora investeringsbehov. Lars Calmfors skriver vidare att:

“Man kan ha olika värderingar om storleken på offentlig sektor. Men de är egentligen irrelevanta i sammanhanget. Det relevanta är vilken den framtida utvecklingen blir. Min prognos är att den demografiska utvecklingen och högre efterfrågan på välfärdstjänster när vi blir rikare tillsammans kommer att skapa ett sådant politiskt tryck att det blir omöjligt för någon regering att inte låta den offentligt finansierade sektorn växa (och skattekvoten öka).”

Vidare poängterar Calmfors att även om tjänstesektorerna är internationellt konkurrensutsatta är de inte alls lika konkurrensutsatta som industrin. Detta visas med hjälp av data över export och importkvoter (direkt konkurrensutsatta sektorer) samt hur stor andel av produktionen i en sektor som blir input till industrin (indirekt konkurrensutsatta sektorer) i Arbetsmarknadsekonomiska rådets senaste rapport.

Dessutom deltog Lars Calmfors och Mats Kinnwall, chefsekonom för Industriarbetsgivarna i en så kallad debattduell som publicerades idag av Arbetsmarknadsnytt. Frågeställningen är: “Behövs en ny modell för lönebildningen?”. Debattduellen går att läsa här.

Fyra chefsekonomer försvarar märket – och Lars Calmfors svarar

I en debattartikel i Dagens Industri i tisdags (6/6) försvarade chefsekonomerna Mats Kinnwall, Lena Hagman, Anders Rune och Carl Eckerdal (representanter för varsitt arbetsgivarförbund) den rådande avtalsmodellen där industrin ska sätta “märket” för löneökningarna i alla andra avtalsförhandlingar – andra sektorer väntas således underkasta sig märket.

De menar att kritiken mot märket, som bland annat framförts av Lars Calmfors, är obefogad. Industriavtalet har enligt chefsekonomerna “levererat 60-procentiga reallöneökningar och varit en garant för ordning och reda på svensk arbetsmarknad.”

Om i stället industrinormen skulle överges och kommunal sektor skulle tillåtas styra löneökningarna menar chefsekonomerna att det inte skulle finnas “någon realistisk eller alternativ grimma för lönebildningen. Risken är därför stor att kraftiga löneökningar river hål i de kommunala budgetarna och att detta förstärker tendensen till högre skattetryck.” Vidare skriver de att högre löner till och med skulle leda till ytterligare nedskärningar i kommunal service om skatten höjs då arbetsutbudet, privat sysselsättning och därmed skatteintäkterna skulle falla.

I sitt svar till chefsekonomerna redogör Lars Calmfors för sin egen syn på den utveckling som vi ser: En åldrande befolkning kan väntas spara mindre, konsumera mer och öka sin efterfrågan på offentlig service. Till det behöver adderas det stora behovet av infrastrukturinvesteringar. Det talar för en större efterfrågan och därmed arbetskraftsefterfrågan i mer hemmamarknadsinriktade sektorer även på lång sikt.

Om utrikes födda potentiella arbetskraftsbud omvandlas till ett verkligt sådant kan den rådande modellen med industriavtalet fungera, tror Calmfors. Om integrationen däremot misslyckas – och om lönerna inte tillåts av industriavtalet att öka mer i de hemmamarknadsinriktade sektorerna där efterfrågan på arbetskraft blir större – kan vi få en situation med bestående arbetskraftsbrist. Industrimärket skulle då fungera som en priskontroll.

Lars Calmfors skriver vidare att “En central uppgift för lönebildningen är att fördela arbetskraften mellan sektorer på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt som speglar medborgarnas preferenser som de uttrycks i både privata konsumtionsbeslut och kollektiva politiska beslut (som kan innebära högre skatter för att finansiera välfärdstjänsterna). Däremot är det inget självändamål att en enskild sektor som industrin ska ha en viss storlek.”

Avslutningsvis skriver han att det är svårt att få till en intellektuell diskussion om lönenormeringen då varje försök standardmässigt bemöts av floskler såsom att Sverige ”måste kunna skörda frukterna av ett stort ekonomiskt utbyte med omvärlden”, något som enligt Calmfors alla redan är överens om.

Fores seminarium om enkla jobb

Igår (23/5) deltog Lars Calmfors på Fores seminarium om Enkla jobb – högre eller lägre löner. Under seminariet kommenterade Lars Giovanni Peris presentation. Han deltog också i ett panelsamtal med Oskar Nordström Skans, Bettina Kashefi och Torbjörn Hållö. Han ledde också en annan paneldiskussion där Carola Lemne, Karl-Petter Thorwaldsson, Irene Wennemo och Martin Ådahl deltog.

Uppdatering:

Arbetsmarknadsnytt skrev i en artikel igår (24/5) om Fores seminarium om enkla jobb. Artikeln konstaterar att en rad förslag från olika håll har presenterats för att få nyanlända och lågkvalificerade i jobb. Samtidigt är pressen på arbetsmarknadens parter stor.

Lars Calmfors betonade under seminariet att en lösning måste till så snart som möjligt:

“Något system måste sättas i sjön. Det är bråttom för att folk inte ska fastna.”

Vidare tyckte Calmfors att LOs senaste förslag om utbildningsjobb är ett steg i rätt riktning:

“Väldigt länge höll LO benhårt fast vid en modell som innebar att vi till varje pris skulle ha låg lönespridning, och att man skulle klara arbetslöshetsproblemen genom utbildning och omskolning. Det fungerade så länge arbetskraften var homogen. Men nu är vi i en annan situation med mycket större spridning i färdigheter.”

Lars Calmfors kolumn om märket

I en kolumnDagens Nyheters ledarsida igår (22/5) argumenterar Lars Calmfors för att industrins lönenormerande roll bör omprövas.

Han menar att industrimärket har hållit tillbaka löneökningarna, vilket har haft en positiv effekt på sysselsättning. Samtidigt har systemet varit dåligt på att uppnå relativlöneökningar. Detta är en bidragande orsak till att det råder stor brist på till exempel lärare och sjuksköterskor, enligt Calmfors.

Vidare konstateras att mycket talar för att efterfrågan på varor och tjänster och därmed på arbetskraft kommer att vara fortsatt hög på lång sikt i de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna relativt den internationellt konkurrensutsatta sektorn.

Ett fortsatt lågt industrimärke skulle kunna leda till en kraftigt ökad sysselsättning givet att efterfrågan på arbetskraft i de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna kan mötas av ett utbud. Men det kräver att vi lyckas med integrationen av de invandrare som kommit till Sverige och som utgör ett potentiellt sådant utbud. Om så inte sker kan ett lågt industrimärke leda till kronisk arbetskraftsbrist i de mer hemmamarknadsinriktade sektorerna eftersom den befintliga arbetskraften inte kan omfördelas med hjälp av relativlöneförändringar, enligt Calmfors.

Avslutningsvis varnar Calmfors för risken med att fortsätta i gamla hjulspår då spänningar kan byggas upp som så småningom leder till en systemkollaps. Då är det bättre att redan nu försöka reformera modellen.

Diskussionen om märket fortsätter

Debatten kring det rådande avtalssystemet där de avtalade löneökningarna i industriavtalet ska vara styrande för resterande avtal fortsätter. Samtidigt hamnar avtal efter avtal i årets avtalsrörelse inom märket som satts till 6,5 procent över tre år.

I en artikel i tidningen Arbetet idag (15/5) intervjuas flera experter om industrimärket och dess långsiktiga hållbarhet. Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, menar att industriavtalets svaga punkt är löneökningar som leder till för låg inflation. Nils Gottfries, Uppsala Universitet, är numera inte säker på att det är optimalt att endast industrin sätter märket och kan tänka sig en ordning där fler sektorer får agera märkessättare, givet att de som gör det tar sitt samhällsansvar. Åsa Olli Segerdorf, Konjunkturinstitutet, konstaterar att industriavtalet har bidragit både med stora reallöneökningar och ordning och reda på arbetsmarknaden samtidigt som modellen brottas med att åstadkomma relativlöneförändringar. Lars Calmfors ser problem med att industrins märke blivit mer bindande över tid och att relativlöneförändringar blir svårare att få till stånd:

“Det behövs en större acceptans hos parterna för att marknadsläget skiljer sig åt mellan olika grupper och sektorer och att man behöver tillåta mer av relativa löneförändringar.”

I en annan artikel i Arbetsvärlden diskuteras huruvida märket blivit mer styrande eller inte. Rådets analyser i den senaste rapporten – Tudelningarna på arbetsmarknaden – visar att spridningen i avtalade löneökningar mellan olika sektorer minskat avsevärt under perioden 2007 till 2015. Arbetsmarknadsekonomiska rådet tolkar detta som att industrins märke blivit mer styrande. Valter Hultén, Medlingsinstitutet, är dock osäker på om de slutsatserna kan dras då märket är normerande för arbetskostnadsökningar, där bland annat pensionsavsättningar ingår, och inte för löneökningar. Analysen, påpekar Hultén, tar heller inte hänsyn till så kallad kurant motvaluta, det vill säga element i avtalen som kan användas som motvaluta för att förhandla till sig lägre eller högre löneökningar:

“Det här är förändringar som värderas av parterna och som lönestatistiken inte alltid mäter.”

Lars Calmfors framhåller att rådets analys kan ses som en första grov uppskattning och han hoppas att framtida analyser kan belysa frågan då ingen veterligen studerat detta förut:

“Det vore mycket välkommet om rådets analys kan inspirera Medlingsinstitutet att med sina resurser göra en fördjupad sådan analys.”

Simon Ek, rådets sekreterare, håller med om att en möjlig felkälla är att avtal kan fördela de totala arbetskostnadsökningarna olika mellan löneökningar och andra kostnaddsökningar (till exempel pensionsavsättningar och kurant motvaluta). Han tror dock inte att rådets slutsatser faller:

“Men om det ska kullkasta slutsatsen att märket blivit mer bindande krävs att skillnaderna i fördelningen mellan avtalade löneökningar och andra avtalade kostnadsökningar blivit större över tiden mellan olika områden.”

Gör som Norge, utred invandringen

Expressens ledarsida diskuteras idag (12/5)integrationen av invandrare på arbetsmarknaden. Det föreslås att Sverige borde låta genomföra en utredning av invandringen, i stil med den utredning som genomförts i Norge. Ledarredaktionen konstaterar att svenska politiker tagit itu med svåra problem förr med hjälp av förslag från experter. Ett tydligt exempel är Lindbeckkommissionen på 1990-talet. Avslutningsvis ger ledarredaktionen några förslag på vem som skulle kunna tillsättas för att genomföra en sådan utredning: “Det är bara för Ylva Johansson att skriva utredningsdirektiv och utse ledamöter som Laura Hartman, Lars Calmfors och John Hassler.”

Tidningen Ingenjören om civilingenjörernas relativlöner

Tidningen Ingenjören skriver idag (5/5) i en intervju med Camilla Frankelius, förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer, om relativlöneutvecklingen för civilingenjörer de senaste åren. De konstaterar att löneutvecklingen för civilingenjörer varit sämre än för många andra grupper och att det är en utveckling som pågått sedan början på 2000-talet. De hänvisar bland annat till Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport från 2016 – Dags för större lönespridning? – där relativlöneutvecklingen för ingenjörer, lärare och sjuksköterskor belystes. Enligt Camilla Frankelius är den långsiktiga planen att Sveriges Ingenjörer till 2030 ska vända och ta igen den löneutveckling som medlemmarna har tappat.

Bara “såssar” ifrågasätts som experter

I en ledare i ETC (25/4) skriver Sven-Eric Liedman att det bara är vänsterorienterade experter som får sin sakkunnighet ifrågasatt och stämplad som åsikter. Liedman menar att andra regler gäller för ekonomer, som enligt honom generellt är högerorienterade, och tar upp Lars Calmfors som ett exempel: “De får ostörda fungera som experter även när de tydligt tar politisk ställning. Lars Calmfors kallas ständigt fram till tv-kamerorna för att hamra in sitt budskap: vi behöver en låglönesatsning! Skapa billiga jobb för dem som inte får plats på den vanliga arbetsmarknaden!” Vidare menar Liedman att högerdebattörer endast ifrågasätter vänster- och inte högerorienterade experter.

Vassare moderata jobbmål efterfrågas av Lars Calmfors

I en kolumn i Dagens Nyheter igår (25/4) kommenterade Lars Calmfors Moderaternas nya jobbmål. Han drar slutsatsen att jobbmålen är bättre än den nuvarande (och föregående) regeringens mål. Detta eftersom de lägger fokus vid sysselsättningen och inte arbetslösheten och eftersom måluppfyllelsen inte beror av utvecklingen i EU. Dock kan de enligt Calmfors förbättras på flera sätt: De borde avse åldersgruppen 20-74 istället för 15-74 eftersom vi inte vill att 15-åringar ska jobba utan att de ska utbilda sig. De borde också avse sysselsättningsgraden i stället för ett absolut antal nya jobb. Slutligen borde de avse den strukturella sysselsättningen och inte sysselsättningen ett givet år eftersom konjunkturen kan spela en stor roll för den senare.

Hela Staden – Bryt Segregationen

Idag (21/4) höll Fores en slutkonferens för sitt projekt Hela staden – bryt segregationen där författarna till den antologi som projektet resulterat i samlades och kort presenterade sina respektive rapporter. I projektet har ett antal forskare skrivit utifrån perspektiv som utbildning, stadsplanering, kriminalitet, sysselsättning och grannskapseffekter.

Lars Calmfors kommenterade vid tillfället Andreas Berghs, Institutet för Näringslivsforskning (IFN) och Ekonomihögskolan i Lund, kapitel Varför vinner vi inte (mer) på invandringen?  I kapitlet tar han bland annat upp vad forskningen har för förklaringar till den rådande situationen och vad den säger om vilka åtgärder som fungerar eller inte för att bryta segregationen.

Läs mer om projektet och Andreas Berghs kapitel på Fores hemsida.